"Lätt, my ass!"

'

Tågen är blommiga och rälsen är lagda på gräset. Cyklister på trottoaren. gångtrafikanter på cykelbanorna. Man gör sina egna trafikregler i M. Om man har lust kan man lägga ut en styck madrass på gatan.

Jag har bytt bakgrund. Tyckte det blev är mäkta inspirerande! 

Som bekant skriver jag mest för att själv komma ihåg hur min tid i M. var.

Min resa började bra. Jag har alltid varit den som hetsar upp mig i onödan. Får ångest om jag inte vet precis hur allt ska gå tillväga. Har aldrig varit den som tillämpat  "den dagen den sorgen" jag brukar ta ut sorgen långt innan själva dagen"D".

MEN, hör och häpna, jag var fruktansvärt lugn på flygplatsen. Jag var in chock myself, så förvånad jag var. Även om jag fick packa om min väska inför hela air-france kön. Såklart hade jag lagt alla mina underkläder överst.
UT MED DEM BARA!
Jag tappade mitt boardincard. Fortfarande behöll jag mitt lugn. Undrar varför? Kanske för att flytta till frankrike gav mig en chans att släppa allt här henmma.

Nu säger inte jag att det är bra att väskan väger 7 kg för mycket så att man tvingas packa om. Eller, att det är bra att man tappar bort sitt boardingcard. Det som är förvånade är att jag inte fick panik och sprang runt i Köpenhamn medan danskarna försökte lugna ner mig. För inte så länge sedan freakade jag ut på Stockholm Central Station.

Jag älskar att flyga, så underbart!

I Paris var det varmt. Att Charles de Gaulle är världens tråkigaste flygplats med bitchiga expiditer gjorde inte saken bättre.  Barn, ja, det fanns barn överallt. Och,  de tyckte om min väska.
Varför kan inte föräldrar hålla reda på ungarna?
Varför måste jag få snor på min väska?
 Jag vet inte...

Väl framme i Montpellier tog jag en Taxi till  "837 rue de Montasinos". Det regnade. rättelse, det ÖSregnade. Min taxidriver var i alla fall badass, det var en nära döden upplevelse. Vilket humör, vilka omkörningar!
När jag väl kom fram till huset regnade det ännu mer. Där står jag med mina tre fullpackade väskor i mörkret  men genomblöta kläder. för att göra det ännu värre, hade jag inte fått tag i ägaren till huset. Porten var låst. Nu började dock paniken göra sin närvaro hörd. Porten var låst.

"Okej, okej, lugna ner dig för i helvete Malin! Porten är låst, det är ingen big deal. Du kommer bara INTE in. Det ösregnar. Du börjar i skolan i morgon. Och franskan, du kan inte ett ord, eller hur var det? Dina nya skinnskor ser inte ut som de gjorde igår, fan i helvete!".

Ja, you heard me, det som jag var mest bekymrad över var mina nya skor. Världens undergång. Efter ett tag av svordomar och hoppande upp och ner kom jag på den briljanta idén att klättra. Klättra över muren i ösregn. Började min klättring, skulle jag falla, skulle jag dö? Skulle, gud förbjude, mina nya skor förstöras?

Jag kom över. Knackade på dörren. Den öppnades och dör stod en 30 årig man. "Okej, Malin, nu är goda råd dyra. Säg något så han fattar varför du har brutit dig in i hans trädgård mitt i natten." Jag med min smidiga förmåga säger "Im supposed to live here... yeez?!" Jag kör inte med hälsningsfraser jag, nej. Pang på rödbetan bara!
Vid det laget hade min mascara börjat rinna. Rejält. Där stod den svenska tjejen med mascara i hela ansiktet och håret slickat mot huvudet.
Bra första intryck!

Efter ett tag förstod han. Han bad om ursäkt minst tusen gånger och gjorde mat till mig.
jag fick träffa Aninna, en tjej från Schweiz. Hon är på praktik på Instistut Europeen de Francais. Jag jublade inombords. JUBLADE! Jag slipper att gå ensam till skolan imorgon, kaa-tjing!

Första dagen i skolan...
Höll på att dö. Jag fattade inte. Jag gjorde några anteckningar när vi fick en presentation om skolan och lärarna.

Mina anteckningar:
Lundi, måndag?
12.15 ut och gå? Varför viftar hon på handen...
08.30- 17.00 ska vi verkligen gå i skolan så länge.
la plage, say WHAT?
något om knappar.
ost?

Ja, men ungefär. Jag frågade sedan Raimok, en svensk tjej, om vi skulle ut och äta ost. Det skulle vi inte... tyvärr.

Direkt efter hade vi lektion med Philippe. Jag kan nog påstå att Phillipe är den bästa läraren jag någonsin haft (och den hetaste). Han svär mycket, springer omkring i klassrummet, skrattar åt oss, ger os high-five, gör konstiga ljud och sätter sig alltid mitt på bordet. Han brukar skrika "Helvete!" (på svenska) när jag gör fel.  Den bästa.
Min klass består av 4 andra personer:

• Raimok, svensk. Hon bor i M. med sin franska pojkvän. 
• Stephanie, tysk 23 årig och bor i värdfamilj. Ser tysk ut.
• Javier, vilken överraskning att han är spanjor. Tror han är 40.
• Christine/a, jag vet inte riktigt vad hon heter. 50 år. Är från Schweiz och otroligt snäll. bor med en gammal tant nu i 4 veckor. Vi brukar prata om att tanten inte förstår engelska och att det inte finns internet hos henne. 

Första lektionen kickade jag ass på alfabetet. Hur svårt kan det vara att plugga franska?
Tji fick jag. Ju fler lektioner man har desto jobbigare blir det. Första lektionen var jobbig, men jag trodde det skulle gå ganska lätt att läsa franska.
Lätt, my ass...
Andra lektionen kände jag mig fruktansvärt dålig.
Idag, tredje lektionen. Vi hade fått läxa. En stencil. Vi skulle även kunna presentera oss själva och våra föräldrar. Vad de arbetar med, hur gamla, när de är födda, vart de kommer ifrån, var de bor.

MEN VAD FAN?!

Det var så jag kände när han rättade min stencil och förklarade att jag hade fel. Jag hade fel på nästan allt.

"JAG ÄR FUCKING' KÖRD!"

Ni vet, man förstår inget. Man hetsar upp sig, och blockerar allt, tar inte in ett dugg. Min frustration växer när jag ser att de andra får alla rätt på sina äckliga snusk stenciler, de har säkert fuskat... Säkert!
Vi går vidare till en hörövning, tanten på bandet läser en text och säger lite siffror. Vår uppgift är att skriva ner siffrorna. Till min stora förvåning visar det sig att jag KICKAR ALLAS ASS på just siffror.  Fast, vad ska man med siffror till om man inte kan göra sig förstådd?
Fick en high-five av Philippe i alla fall. Det har jag varit lycklig över hela dagen.
Sedan gick det utför. Inte med dagen, utan med lektionen. vi går från 09.00-12.15. Jag är helt slut efter skolan. Klarar inte av att tänka.

På väg till skolan.

Jag går oftast till och från skolan, ha, nu lät det som om jag bott här i flera veckor. Jag går mycket. Montpellier är så fruktansvärt vacker. Ni kan inte föreställa er. Små Små gränder, med affärer precis överallt. Och de mysigaste kaféer ni kan tänka er. Var och en med sin specialitet. Höga gamla hus med, stora stora fönster.



På kvällen efter vår tur runt Montpellier. Fattade inte vad guiden sa och skrattade bara när han skrattade. Det funkade bra.


Alltså, jag vet inte, det är något med stadsborna och deras balkonger. Jag  visste inte att man kunde få plats med så många växter på en så liten balkong. Så fort de har en ledig plats på balkongen, dit med en blomma. Ibland ser man inte fönstret för alla växter. Det är vackert. Borde lägga upp lite bilder. Har en otrolig utsikt från klassrumsfönstret. Vi har lektioner i en gammal gammal stenbyggnad med stora fönster mitt inne i stan.

Jag orkar inte skriva mer nu, tror jag. Det blev fruktansvärt långt.