Kassler och stolpar.

                                                                                      Place de la Comedie

 Helgen? Hur var den?

Den började bra, vaknade. Ja, jag vakanar, så orginellt.  Aninna, den snowboard:ande schweiziskan som bor i rummet bredvid mig bjuder med mig till  en utflykt till den sydfranska stranden. Oh la la!

Visst låter det underbart? Äntligen, äntligen ska jag få se havet. Jag som inte skådat vågor på säkert, jag menar med allra största säkerhet... en hel vecka!  Det känns längre, tro mig. Jag har alltid bott nära havet. Att alltid ha möjligheten att komma till stranden på högst tio minuter har varit en självklarhet.  Jag frågar Aninna hur vi skulle komma till stranden. Jaha... Vi ska cykla, och det tar minst en timme dit?   Gissa om jag blir förvånad. En timme, kan man bo så långt från havet? Aninna ser frågande på mig. Ja, taskigt läge, Schweiz har ingen kust.

Vi tar tåget till Corum, en hållplats. Ursäkta mig, det heter inte tåg, eller train. Det heter TRAM. Fråga mig inte varför. När jag åkte första gången i måndags trodde jag att Aninna (som jag åkte med) hade något uttalsfel. "Vadå tram? Vad vill Schweiziskan säga nu? Jaja, hon menar TRAIN inte tram. Stackare!" Jag vet. Jag är hemsk, men det är tanken som far genom mitt huvud när hon säger  "tram".  Seriöst, smaka på ordet "tram".

COME ON!

Jag har föresten en bild på ett tram. Inte nog med att de kallas "tram" nej, de envisas med att vara blommiga också. 

Vi hoppar av vid Corum och går till La place de la Comédie. Världens vakraste, jag överdriver inte, världens vackraste torg.  Motpelliers centrala torg. Kallas även l'Oeuf (ägget), det är visst äggformat. Det är så stort att jag inte känner av någon äggformighet, men säger fransmännen det, så visst!

Vi ska träffa Laura, Aninnas kompis från Schweiz vid fontänen. En underbar fontän. Det ser ut som om någon huggit ut hela Montpellier ur ett berg och kvar finns nu bara denna fontän, som man behöll för att minnas hur M. kom till. Jah...

Efter många om och men hittar vi Laura och hennes lillasyster. Hur svårt kan det vara att hitta den enda fontänen på ett torg, you tell me... det visar sig att Laura har förlorat sig själv i shoeshopping-heaven. Hon visar stolt upp ett par skor. AVUNDSJUK! Känner att det rätta kanske är att med vänsterhanden smacka henne i ansiktet medan högerhanden knycker skorna och med benen SPRINGA fort om fan..

Okej, hur var det nu med stranden? Vi skulle cykla, så var det! Uhh, hemska tanke, (det är nog bara jag som är negativt inställd) ödet är dock på min sida, för, hör och häpna, DET FINNS INTE NÅGRA CYKLAR KVAR ATT HYRA I HELA MONTPELLIER.
Ka-tjiing!
Vi tar buss till stranden. Vi tar en  buss, vi tar den mest skakiga sämsta bussen jag någonsin suttit i.  Ni vet när det inte finns någon luft i cykelhjulen, men man är dum nog att cykla ändå?  Man känner varje liten småsten, varje ojämnhet. Så känns det. Jag överdriver inte. Aninna spyr  när vi hoppar av bussen. De andra klagar.  Jag säger lite checkt  "I'm used to it." Varför? Jag har ju ont i rumpan.

Wow, havet, äntligen HAVET!

Mja, vart är havet? Var är de milslånga vita stränderna? Varför blåser det så mycket? Vart är paraplydrinkarna?

Jag ska inte ljuga, jag blev mäkta besviken när jag studsade ut genom bussen glad i hågen. När jag skådar utsikten känns det som ett nederlag. Håller på att skrika "Är det dethär ni kallar för hav? I Sverige, I SVERIGE där finns det hav, det ska ni ha JÄVLIGT klart för er!"  tur att jag inte gör det.

Vi går i kanske tio minuter. In i en stad. In i en läskig gång, typ skräckfilmsgång. Tror jag ska  bli knivskuren vilken sekund som helst. Jag mumlar för mig själv "any minute now..."  På andra sidan hittar vi stranden.  Det och stadens gamla gubbar förenade i boulespel. 

Mah, sedan ser jag en skylt som jag försöker tyda. Den stod vid en lekplats på stranden. Jag kör med fri översättning;  "Trampa EJ på lekande barn". Ungefär.

Längs med stranden är det stad. Husen nära stranden  ger mig rysningar. De ser övergivna ut. De har stora stora sprickor i fasaden, trasiga fönster och mögliga verandor. Stor skillnad från Sverige. Hus vid stranden är värda miljoner som bekant. På Österlen i alla fall.  

                                                                                             "gången"

Vi tar en kaffe, på det lite halv-skabbiga stället. Jag har fel. Det är inte skabbigt, vi sitter ute  och därifrån ser det snuskigt ut. Går man in, är det fancy-pants restaurangen.  När jag smuttar på min delikata café au lait, ser jag i ögonvrån en liten flicka med sin drake. Rättare sagt, hon har blivit besegrad av draken. Hon ser ut som en kassler. Så frustrerad hon är. Hon Kommer inte ur alla trådar. KASSLER! Jag dör  lite. Inte för att det är synd om henne. Hell no! Fruktansvärt roligt, var/är  det.  De andra utbrister "AAWEE!" jag sätter det delikata  kaffet i halsen så roligt det är. Det dröjer inte längre förrän hennes spoiler till pappa kommer till undsättning och hjälper ungen. TACK för den!

För att inte missa vår buss packar vi ihop och börjar vandringen tillbaka. Förbi gamlingarna, som visslar åt oss. How exotic, med blonda kvinnor för de gamla herrarna och deras bouleklot!

Fransmännen och deras strejker.  Säger inte mer. 

"Ja, okej you guys, vi måste brainstorma. Vad ska vi sätta i rondellen? Ett hus, you say? En SPLENDID idé. Ett hus it is! Ingen kan bo där, alla kommer undra vems lilla hus det är." E
ller så kan jag tänka mig att familjen vaknar upp och tittar ut genom fönstret.  Då kommer frågan "Eh, är det jag eller har någon byggt en cirkulationsplats runt om vårt hus?" något sådant måste det vara. BERGIS.

Två timmar senare efter ännu en busstur kommer vi tillbaka till M. Nu blir det italienskt!

Förstår inte menyn at all. Gissar lite och försöker uttala de franska namnen. Stackars servitrisen, hon är helt hjälplös och tittar på Aninna, som är så vänlig och översätter. När vi fått vårt vin kommer en servitör fram och säger något på franska. Jag ler lite och låter de andra sköta snacket. Det är bäst för alla parter.  Laura berättar, när servitören har gått, att killarna vid bordet bredvid är hans släktingar och att de hade blivit mycket glada när de såg oss stiga in. De har visst planer på att förföra oss. Yeah, they can try...

Aninna och jag går hem. Den vanliga vägen. Tågen är  sena.  Vi går. Vi passerar en bil. Killen i bilen stannar Aninna och frågar om han har kört in i en stolpe. "Ja, jo, det kan man nog säga, den ligger FUCKIN ner!!!" han frågar även om det syns på bilen... "UPPENBARLIGEN JA; DU KÖRDE PÅ EN JÄVLA STOLPE!" han slutar inte fråga. Nästa fråga var klassikern "Where are u from?" . Okej, Malin... Du är blond och kommer från Svergie, who could have guessed that. Jag svarar "Sweden". Såklart frågar han "oh, yeez you want to sit in my car?". Hell to the NO, tänker jag.  Vi går därifrån. 

Nu är det söndag. Jag knallade in till stan'. Har helt glömt bort att det är maraton idag. MEN, nu undrar jag: Vad är det för maraton där man kan, cykla, springa och åka rollerlades samtidigt. Syftningsfel. Det är INTE  en person som har rollerlades på sig samtidigt som han på något vis, samtidigt, cyklar och springer.

Nej,  vad är detta för påfund?

Det var svårt att komma fram. och jag krockade nästan med en gammal man i peruk.  Här är lite bilder som jag tog. Jag är ingen master fotograf, men håll till godo!

 St. Pierre Cathedral. På rundturen förra veckan stannade vi här. förstod inte vad guiden sa. måste göra lite research. Vid ett tillfälle var katedralen både en skola och en kyrka... hoppas jag.

                                                                            men, blommor och balkonger...

                                                    Höst i Montpellier. Och crazy-marathon. 

Hade jag älskat korv hade jag möjligen älskat M. mer än vad jag redan gör. Det finns korv ÖVERALLT. Bilden har för övrigt ingenting med denna mening att göra.